Mina fina hjärtan....
Idag är ingen bra dag. Jag känner mig riktigt less på livet och deprimerad. Känns som om jag aldrig kommer komma ur det här eländet.
Jag är så enormt less på allt, jobbet, mitt boende, ja allt..
Jag tom saknar mitt gamla liv i Skärblacka, mitt ensliga liv där ute, mitt i skogen, bara jag och mina älskade djur. Nu finns tom inte 2 av dom kvar här på jorden i livet. Känns för jävligt.
Det går inte en dag utan att jag tänker på Jack, med sin glada uppsyn och sin lurviga svans.. Och helenes varma gnäggningar när ja kommer in på morgonen i stallet för att ge dom frukost och släppa ut dom i hagen...
Det går heller inte endag utan att jag minns dagen då jag för sista gången skulle få se dom, Hur jag tog med mig Jack in hos veterinären, när han ställde sig att kissa utanför entren innan vi gick in..där han aldrig skulle följa med mig ut igen.. jag minns att jag låg på golvet med honom i rummet och pratade med han och smekte hans päls.....Och hur han till sist tog sitt sista andetag och sen blev helt stilla...
Och Helene...jag minns när Alvar kom med en vass liten kniv i handen och ledde mig ut i hagen medans jag höll Helene i grimskaftet, vi gick ut en bra bit och jag minns hur Helene uppmärksamt försökte lokalisera dom andra hästarna...som inte längre fanns där...det var bara vi, vi 3.
Jag minns när Helene efter smällen i pannan föll ihop med en djup suck och hur blodet sipprade fram gebom ett litet hål i pannan... Jag minns att jag vände ryggen till när Alvar tappade henne på sitt varma blod,, jag minns hur det skvalade, det ville aldrig ta slut.... Sen blev det alldeles tyst och stilla...
Jag vet att jag ska vara glad för det jag har kvar, min älskade hund Arraz och min älskade häst Shakira... men jag kommer aldrig någonsin glömma Helene och Jack och sorgen och saknaden efter dom kommer alltid finnas kvar.
Jack & Helene, Arraz & Shakira, jag älskar er!!
Jag är så enormt less på allt, jobbet, mitt boende, ja allt..
Jag tom saknar mitt gamla liv i Skärblacka, mitt ensliga liv där ute, mitt i skogen, bara jag och mina älskade djur. Nu finns tom inte 2 av dom kvar här på jorden i livet. Känns för jävligt.
Det går inte en dag utan att jag tänker på Jack, med sin glada uppsyn och sin lurviga svans.. Och helenes varma gnäggningar när ja kommer in på morgonen i stallet för att ge dom frukost och släppa ut dom i hagen...
Det går heller inte endag utan att jag minns dagen då jag för sista gången skulle få se dom, Hur jag tog med mig Jack in hos veterinären, när han ställde sig att kissa utanför entren innan vi gick in..där han aldrig skulle följa med mig ut igen.. jag minns att jag låg på golvet med honom i rummet och pratade med han och smekte hans päls.....Och hur han till sist tog sitt sista andetag och sen blev helt stilla...
Och Helene...jag minns när Alvar kom med en vass liten kniv i handen och ledde mig ut i hagen medans jag höll Helene i grimskaftet, vi gick ut en bra bit och jag minns hur Helene uppmärksamt försökte lokalisera dom andra hästarna...som inte längre fanns där...det var bara vi, vi 3.
Jag minns när Helene efter smällen i pannan föll ihop med en djup suck och hur blodet sipprade fram gebom ett litet hål i pannan... Jag minns att jag vände ryggen till när Alvar tappade henne på sitt varma blod,, jag minns hur det skvalade, det ville aldrig ta slut.... Sen blev det alldeles tyst och stilla...
Jag vet att jag ska vara glad för det jag har kvar, min älskade hund Arraz och min älskade häst Shakira... men jag kommer aldrig någonsin glömma Helene och Jack och sorgen och saknaden efter dom kommer alltid finnas kvar.
Jack & Helene, Arraz & Shakira, jag älskar er!!
Kommentarer
Trackback
