Mitt liv
Mitt liv. Det går upp å blir jätteljust å då, när det är som ljusast, då dalar det neråt, eller rättare sagt man faller i hög hastighet rätt ner i den djupaste kolsvartaste gropen.
Å där blir man kvar, blir orörlig för en stund, luften har gått ur en.
Men sen brukar ja börja min långa klättring upp igen. Men det går sakta och det gör ont, kroppen känns som bly och självkänslan bränner med sin frånvaro. Man känner sig som en sårad soldat. En soldat som återigen råkade kliva på minan. Trasig.
Ibland kommer jag så högt upp i gropen att jag kan se ljuset nånstans där uppe.
Ibland blir ja kvar nånstans där, mellan ljuset ovanför mig och mörkret nedanför mig.
Jag lär mig leva där, acceptera livet där och allt känns sådär halvbra och såren har fått skorpor.
Jag kan skratta å ja kan gråta där.
Och en dag så klättrar ja vidare upp , eller så trampar jag på en lös sten och faller. Det är olika. Sällan har ja klättrat ända längst upp.
Men gjorde det nu innan ja föll denna gång, då stod ja fan på fast mark och kunde titta ner i den mörka gropen och känna mig stark och lyckad som står där uppe på fast mark.
Men nu är det mörkt.
Kommentarer
Trackback
